M A R I A P E T T E R S S O N

Gårdagen är helt klart en dag vi inte kommer att glömma! 

Natten till igår tog jag två alvedon som gjorde susen för både rygg och mage, jag sov riktigt skönt. 02.15 vaknade jag av att jag började få ont igen, så jag gick upp och tog två nya alvedon. Den här gången fick jag inte den effekten som jag hade väntat mig.. Istället för att ta bort ryggsmärtan började jag istället få värkar. Eftersom inte alvedonen tog bort värkarna, (som det kan göra ifall det är förvärkar) förstod jag att det var riktiga. Det var fortfarande långt emellan värkarna, men de höll ändå i sig. Någon gång vid fyra på natten ringde jag och sa till Mikael att han skulle komma hem. Jag tyckte att det var lika bra, eftersom jag känt av så många olika symtom, de senaste dagarna! 

När jag och pojkarna klev upp hade jag ett enormt trycka, det var knappt att jag kunde resa mig eller gå! Så var det nånting jag skulle göra, fick jag liksom skynda mig och sen sätta mig, för att lätta på trycket. Pappa kom förbi en sväng på morgonen också, så han åkte ner på affären åt mig, så slapp jag. 

Trycket lättade och jag kunde gå som vanligt igen. Pojkarna gick över till grannen och jag likaså. Skönt att ha lite sällskap, medan jag väntade på att Mikael skulle komma hem. 

Värkarna kom mer sällan och jag fick lite ångest att jag kanske "lurat" hem Mikael  i onödan. Vid lunchtid kom han och då gick vi in och lagade mat. Pojkarna stannade ute och lekte medan vi var inne. Rätt som det var började de komma lite värkar igen, men det var fortfarande oregelbundna. Jag gick tillbaka till grannen och snackade skit och drack kaffe. 

Värkarna kom och jag började skriva upp klockslaget när jag fick dem, för att ha lite koll. Min granne skickade hem mig, så småningom, eftersom jag var så otroligt trött. Värkarna fortsatte och jag klockade dom, men fortfarande var dom oregelbundna. Ringde till mamma och pappa och berättade, men jag sa att jag skulle vila en stund och sen återkomma. 

Min mamma hann ringa mig före, hon ville hämta pojkarna, men jag sa att det fortfarande var lugnt. Vi skulle laga middag och jag tyckte att vi kunde höras efter de. 

Konstigt nog kände jag mig osäker när det gäller allt med värkar och när det är dags att åka upp, så jag ringde förlossningen. Hon som jag pratade med sa att vi kunde komma upp på en bedömning, men samtidigt kände jag att det kanske var lite onödigt, så jag sa att vi skulle avvakta lite. Hon läste igenom mina journaler sen tidigare förlossningar och sa, att jag inte skulle vänta för länge, eftersom de har gått fort för mig. Hon påpekade också att jag inte skulle vara rädd att ringa efter en ambulans efter vägen, om jag kände att det behövas. 

När vi lagt på skulle jag återgå till Gårdagen är helt klart en dag vi inte kommer att glömma! 

Natten till igår tog jag två alvedon som gjorde susen för både rygg och mage, jag sov riktigt skönt. 02.15 vaknade jag av att jag började få ont igen, så jag gick upp och tog två nya alvedon. Den här gången fick jag inte den effekten som jag hade väntat mig.. Istället för att ta bort ryggsmärtan började jag istället få värkar. Eftersom inte alvedonen tog bort värkarna, (som det kan göra ifall det är förvärkar) förstod jag att det var riktiga. Det var fortfarande långt emellan värkarna, men de höll ändå i sig. Någon gång vid fyra på natten ringde jag och sa till Mikael att han skulle komma hem. Jag tyckte att det var lika bra, eftersom jag känt av så många olika symtom, de senaste dagarna! 

När jag och pojkarna klev upp hade jag ett enormt trycka, det var knappt att jag kunde resa mig eller gå! Så var det nånting jag skulle göra, fick jag liksom skynda mig och sen sätta mig, för att lätta på trycket. Pappa kom förbi en sväng på morgonen också, så han åkte ner på affären åt mig, så slapp jag. 

Trycket lättade och jag kunde gå som vanligt igen. Pojkarna gick över till grannen och jag likaså. Skönt att ha lite sällskap, medan jag väntade på att Mikael skulle komma hem. 

Värkarna kom mer sällan och jag fick lite ångest att jag kanske "lurat" hem Mikael  i onödan. Vid lunchtid kom han och då gick vi in och lagade mat. Pojkarna stannade ute och lekte medan vi var inne. Rätt som det var började de komma lite värkar igen, men det var fortfarande oregelbundna. Jag gick tillbaka till grannen och snackade skit och drack kaffe. 

Värkarna kom och jag började skriva upp klockslaget när jag fick dem, för att ha lite koll. Min granne skickade hem mig, så småningom, eftersom jag var så otroligt trött. Värkarna fortsatte och jag klockade dom, men fortfarande var dom oregelbundna. Ringde till mamma och pappa och berättade, men jag sa att jag skulle vila en stund och sen återkomma. 

Min mamma hann ringa mig före, hon ville hämta pojkarna, men jag sa att det fortfarande var lugnt. Vi skulle laga middag och jag tyckte att vi kunde höras efter de. 

Konstig nog kände jag mig lite osäker när det gäller värkar och när man ska åks upp. så jag ringde förlossningen. Hon som jag pratade med sa att vi kunde komma upp på en bedömning, men samtidigt kände jag att det kanske var lite onödigt. För så täta var inte värkarna, även fast de blivit tätare. 

Hon läste igenom mina tidigare förlossnings journaler och sa stt det var bättre att komma upp och inte vänta för länge, eftersom det har gått fort när det väl satt igång. Jag sa att vi avvaktar lite, eftersom jag inte vill åka upp och sen bli hemskickad. Innan vi la på sa hon, att vi var välkomna när vi väl valde att komma och att jag inte skulle vara rädd att ringa efter ambulans efter vägen, ifall det skulle behövas. 

Jag återgick till att fixa med maten. Det kom en värk, och sen kom det en till ganska så snabbt efter. Jag sa till Mikael att jag nog var tvungen att ringa till manma och pappa ändå. Värkarna kom tätare och jag "sprang"  som en yrhöna och packade åt pojkarna. Värkarna fortsatt att komma tätare. Vi hämtade pojkarna hos grannarna och berättade att dom skulle få åka till mormor och morfar. ( vi hade berättat tidigare att vi kanske skulle behöva åka till sjukhuset, så det var förberedda) 

Mamma kom och jag höll på att förbereda inför avfärd. Grannen kommer in och är alldeles uppspelt samtidigt som hon är nervös för att vi ska åka till förlossningen. Mikael är ute vid bilen för att hjälpa mamma att montera in killarnas bilbarnstolar i hennes bil. Jag känner ett enormt tryck neråt och jag känner liksom igen de, sen Leonels förlossning och det var precis innan han föddes. Jag säger till min granna att vi kanske måste ringa en ambulans, hon får panik och springer ut till Mikael och säger " ni kanske måste ringa ambulans" Mikael kommer in och jag säger, "nu åker vi" 

Vi sätter oss i bilen för att åka, mamma vinkar nervöst och säger att vi kan ringa efter en ambulans som möter upp oss. Vi kör i från gården och även fast jag känner trycker neråt har jag is i magen och vi stannar på macken för ett snabbt ärende. Vi åker ut på E4an och jag vrider upp radion lite i bilen, så att vi kan lyssna på lite skön musik och förhoppningsvis koncentrera mig mindre på trycket. Värkarna kommer tätare och tätare men det var inte dom som var jobbigast. 

 Mitt upp i allt kände jag mig gråtfärdig på ett positivt sätt, jag insåg att vi snart skulle få träffa den lilla krabaten i magen. Ju närmare hudik vi kom desto intensivare blev värkarna och trycket. Det kändes som jag skulle kissa på mig vilken sekund som helst..

Det första jag sa när vi kom upp på förlossningen var att jag lära gå på toa, men jag kunde inte kissa, så då förstod jag att det var pga vattnet. Barnmorskan som jag pratade med tidigare var den som tog emot oss. Hon kopplade på en ctg-kurva och sen undersökte hon mig. Hon sa att hon förstod att jag kände ett enormt tryck, för hinnan med vattnet var som en ballong. Hon sa även att jag hade gjort ett enormt jobb, för jag var nämligen öppen 10 cm! 

Barnmorskan gick och skrev in min i datorn. Under tiden fick jag byta om till en sån där tjusig vit skjorta. Vi fick vänta en stund medan de gjorde i ordning ett förlossningsrum och under tiden satte dom en nål i armen på mig. När vi fick komma in på rummet tog de hål på hinnan, så att vattnet gick. Hon gick bort till datorn för att skriva in i min journal, jag sa till henne att nu trycker jag på och hon svarade "ja gör det" jag tryckte på. Mikael satt på en stol bredvid och höll mig i handen. Jag krysta en gång till och jag kände, nu kommer bebisen!! Barnmorskan sa att jag kunde ta emot själv om jag ville, men jag avstod. Vi hörde någon skrika och vips var vi fyrbarnsföräldrar. 

19.01 föddes våran lilla dotter. Vi hann inte ens vara på förlossningen i 30 min, innan hon var ute. Under dagen sa jag att det är skönare att ha ont hemma än att ligga i ett rum och ha ont, så egentligen fick jag min vilja igenom, för vi hade inte kunnat vänta längre. 

Mikael hann hem, förlossningen gick otroligt fort och vi fick en underbar liten dotter, det hade inte kunnat bli bättre