Lucas har kommit till ett jobbigt stadier där han inte riktigt kan kontrollera sina känslor. Ena sekunden är allt bra och andra inte alls lila bra. Att vara fyra år är nästan som att vara tonåring, det sa dom på Bvc också. Man vill både vara stor och samtidigt lite.
Om jag ber Lucas att tillexempel klä på sig, så har han inte alls velat göra de. Han säger att han inte kan, vill eller orkar. Jag vet att han kan, om han bara vill. Jag har sagt åt honom att försöka så kan jag hjälpa honom sen, men det har inte uppskattats. Han vill att jag ska göra hela jobbet. Jag upprepar samma sak och sen blir han jätte arg och ledsen. Jag försöker att lugna ner honom, men det är inte alltid lätt. Både han och jag är envis, så det kan bli en kamp. Jag är hård eftersom jag vet att han kan, sen har jag väldigt svårt nu när jag är gravid, men framförallt är jag hård för att han inte ska få för sig nånting när bebisen kommer.
Vi blir alltid sams efter en stund och då är det lättare att förklara för honom. I morse hade vi en väldigt bra morgon och han klädde på sig själv, jag hjälper honom med något, men då frågade han vänligt om jag kunde hjälpa. Han klädde på sig utan problem när jag hämtade honom från dagis och lika när vi kom hem. Nu ikväll innan han la sig överraskade han mig, och då hade han klätt av sig och lagt sig. Det är så roligt när han väl vill göra saker själv och han blir så glad själv att han gör det. Det är inte de att jag menar att en fyra åring ska göra allt själv, absolut inte!! Men jag tycker man kan försöka och kan man inte så hjälper jag mer än gärna till.
Jag är så stolt över Lucas, det är jag oavsett om han inte vill klä på/av sig själv eller vad det handlar om. Men när han själv gör saker och blir så glad över det så blir man extra stolt. Han kan så mycket, bara han vill!
